Skrivpuff: krängde

April 11, 2017

Höga ljud som lät som metall som skrapades mot sten väckte hennes uppmärksamhet och hon började söka med blicken. Hon uppfattade folk omkring sig som skrek och sprang i panik. Hon tog snabbt ut lurarna ur öronen – vad vad det som hände?! Plötsligt insåg vad det var som hände. Hon vände sig långsamt om och möttes av den krängande lastbilen som kom i full fart emot henne.

 

Advertisements

Skrivpuff: vi ses

April 5, 2017

Äntligen var det dags. Äntligen skulle hon och klasskamraterna till Tivoli i Köpenhamn. Hon hade sett fram emot denna dagen så länge nu. Bara tanken på att få åka bergochdalbanan gjorde att det pirrade rejält i magen. Och sen pirrade det i magen för att hon hade bestämt sig för att fråga Jeppe om han ville åka Ballonggungan som var som ett litet pariserhjul. Den var ju inte läskig eller så, men det kunde vara lite romantiskt att åka den bara de två tillsammans – och så skulle hon fråga honom om han ville kyssa henne när deras vagn stod still högst upp.

Jeppe hade varit så fin vid träffen förra helgen. Han hade tittat på henne, lett och frågat hur hon mådde. Han hade till och med sagt att hon såg fin ut i den nya frisyren. Åh, känslan hade exploderat i kroppen! Hon hade inte kunnat sluta le resten av kvällen eller resten av helgen. Hon hade berättat för Jenny så fort hon fick chansen. Men Jenny hade verkat lite förvånad över att Jeppe hade gett Camilla en komplimang och sa att hon inte skulle hoppas på något för Jeppe sa så till typ alla tjejer han ville “hooka” med. Det hade gjort henne ledsen att Jenny sa så, men Jeppe hade varit så snäll och hade till och med gett henne några blickar under veckan. Hon kunde inte ha så fel.

Ett antal timmar senare hoppade klassen av tåget på Hovedbanegården i Köpenhamn. Tvärs över gatan låg ingången till frihet och glädje. Äntligen!

“Hej..”, sa Camilla när hon försiktigt smög upp vid Jeppes sida när hon såg sin chans. Det var ju inte så lätt att få honom för sig själv.
“Tja”, sa han. Han kastade en snabb blick på henne, men började genast söka efter sitt gäng med blicken.
Hon kände hur modet sjönk, känslan hon fick var inte alls den samma som han hade gett henne förra helgen. “Shit, vad kul det här ska bli!”, utbrast hon. “Mm, visst..”, fick hon som svar samtidigt som han gav henne en blick och ett snett leende. Det sög till i magen på henne. Jag ska fan åka alla karusellerna, typ”, tvingade hon ur sig samtidigt hoppades hon på att Jeppe skulle haka på karusellsnacket. Hon hörde hur röster, skratt och väsen närmade sig bakom henne. Plötsligt ändrades hela Jeppes hållning, ansiktsuttryck, blick. “Tss, karuseller? Hur jävla gammal är du?”, slängde han ur sig på ett sätt som fick henne att känna sig mindre värd på något sätt.
“Jeppe! Kom nu för fan! Stå inte där och snacka skit med den jävla sopan.” Sopan? Va? Ett illamående växte inom henne. Det var så typisk Johan. Han var ett riktigt svin och kallade alla tjejer allt möjligt när det passa honom. Hon förstod att ögonblicket var över. “Vi ses”, sa Jeppe snabbt.
“Hej, snygging! Kom nu Jeppe. Du måste hålla mig i handen när vi åker Aquila!”. Snygging? Hålla handen? Va? Jenny tryckte in sin arm under Jeppes och började dra med sig honom samtidigt som Johan och Lasse kastade sig över honom och började putta honom mot utgången från stationen.

Skrivpuff: särskilt

March 27, 2017

“Tidigt nästa morgon gav han slavinnan en vattensäck och ett par bröd, sin son lyfte han upp på hennes axlar och så lät han dem gå ut i öknen.” ~ Om Gud, Jonas Gardell.

Hon hade som straff för att ha vilat för länge med blicken på mannens äldsta son, fått vandra ut i öknen med hans yngsta son på hennes axlar. Sonen hade redan sett fem heta somrar i den vackra staden de bodde i. Men sonen hade också redan lärt sig hur man straffade slavarna som mannen ägde.
– Gå tills orken dig inte bär längre, vänd därefter hem. Min son ska på dina axlar sitta och inte en skråma ska han ha på sin kropp. När orken din börjar tryta ska sonen min ge dig orken tillbaka.

Runt halsen på slavinnan hängde mannen en vätskeblåsa till sonen. Sonen fick en gren från en törnbuske med sig i sin hand som var särskilt ämnat för henne.

Skrivpuff: blött

October 26, 2016

Gräset kändes lent men kallt mot min kind där jag låg. Min blick höll sig kvar vid daggdropparna som fångade morgonljusets strålar. Hur kan något så litet fånga så mycket? Så vackert. Så mjuka. Så blött.
Varför låg jag där? Hur hamnade jag där? Varför kunde jag inte känna annat än gräset mot min kind?
Jag försökte röra mina armar, jag försökte röra mina ben, jag försökte lyfta mitt huvud.

Jag började känna. Smärta.

Vi åkte på vägen genom staden. Det var helt tomt – tyst. Det fanns inte en människa i sikte, inga bilar eller bussar, cyklar eller mopeder att se på stadens tomma gator. Inga ljud, bara grått och tyst – som en spökstad. Var höll alla hus?

Skrivpuff: vänta

October 1, 2016

Maja räcker upp handen. Fröken tittar inte åt Majas håll, hon är upptagen med att tillrättavisa en av killarna i klassrummet. Maja försöker få frökens uppmärksamhet genom att kalla på henne.
– Fröken?
Fröken hör henne inte.
Maja tänker att hon borde gå fram till fröken och fråga, men hon är rädd för att om hon ställer sig upp kommer att komma. Hon kniper och kallar lite högre-
– Fröken!.
Annelie, som Majas fröken heter, tittar äntligen åt hennes håll.
– Maja, måste du ropa så högt?
– Förlåt fröken, men jag måste gå på toaletten..
Annelie slänger ett öga på klockan som hänger ovanför dörren. Det är 5 minuter kvar på lektionen.
– Nej, Maja det kan du inte. Du får vänta till rasten.
Maja känner hur ångesten sköljer över henne. Hon kommer inte klara att vänta till rasten. Det blir varmt på stolen som hon sitter på.

Skrivpuff: buse

September 30, 2016

Jag sitter i soffan med fötterna på bordet. Det är fredag kväll. Vid min sida ligger Billy-busen och andas lugnt, hans nos trycker mot mitt ben. Jag ler och tänker på hur hans tragiska öde förde oss tillsammans.

Han kommer från Spanien. Där köptes han som valp av en familj som tröttnade på honom efter ett tag och slängde därefter ut honom gatan. På gatan strosade han omkring tills polisen infångade honom och satte honom på hundarnas “death row”, i en bur, i väntan på att ägaren skulle höra av sig eller på en injektion.
Men inte långt därifrån fanns en väldigt empatisk kvinna, som ägde ett hundhem, och som tog sig an övergivna hundar för att sedan försöka hitta nya hem till dem. Jasmine hette hon och hon fick höra om den infångade hunden och skyndade till polisen för att ta med honom till hundhemmet.

Billy hade tur. Han fick leva. Han fick ett hem i ett annat land – Sverige. Och här har han varit sedan hand landade på Landvetter. Varje dag busar vi. Han kommer med sin favoritleksak – en röd söndertuggad boll – och älskar att slåss om den och brottas. Leken avslutar vi alltid med kramar. Min vardag har förgyllts av min lilla buse.

Äntligen var de på väg! I flera månader hade de planerat inför den stundande veckan framför dem.

Kajsa hade en kall novemberdag skickat ett handskrivet brev till var och en av dem. Alla hade nyfiket öppnat sina brev och undrar varför hon i all världen inte bara hade skickat ett mejl eller ett sms! I breven låg en inbjudan till Kajsas sommarhus ute på kusten, som hon hade ärvt av sina föräldrar när de hade bestämt sig för att de blivit för gamla för att ta vara på huset och tomten som hörde till. Det utlovades god mat och dryck, massor med skratt och en vandring genom minnena från skoltiden fram till nu.

De hade varit ett gäng på fem tjejer med väldigt olika personligheter och de hade gått igenom allt som man kan tänka sig att tjejkompisar nu gör i ung ålder. Vänskapen hade alltid funnits där, men för fem år sedan hade Kajsa plötsligt rest bort och endast skickat dem var sitt sms där det stod: “Måste ge mig av. Jag hör av mig snart! Kram, Kajsa“. Det tog inte långa stunden innan väninnorna hittat Kajsa i samtalsloggen och ringt upp henne, men de fick alla samma svar: “Abonnenten du söker kan inte svara“. Vad hade hänt? Varför var hon tvungen till att resa och varför kunde hon inte berätta vart till och när hon skulle komma tillbaka? Jenny, Karin, Malin och Klara hade fortsatt hålla kontakten, även om det inte riktigt var det samma som innan Kajsa packade sitt pick och pack och försvann, och varje gång det träffades så kom hon alltid upp på tal – vad hände egentligen? Var finns hon?

Men nu, äntligen, var de på väg! Kajsa var tillbaka och nu skulle alla träffas och vara tillsammans en hel vecka och bara umgås och prata gamla minnen. Och alla var helt överens om att Kajsa hade ett och annat att förklara!

Allting såg ut som vanligt, när de körde in bilen på infarten till sommarhuset. De reagerade dock på att det inte stod någon annan bil parkerad där.
– Har hon inte kommit än? Varför står inte hennes bil här?, undrade Malin.
– Den är nog parkerad i garaget, svarade Klara.
– Eller så har hon ingen bil, säger Jenny.
– Men, hur skulle hon då ta sig hit eller härifrån?, undrar Malin vidare.
De andra två rycker på axlarna och börjar se sig lite omkring. Karin vill inte förlora någon tid, så hon går direkt till farstudörren och knackar på – inget svar. Hon knackar hårdare, men inget svar.
– Det ser lite mörkt ut därinne, säger hon, och trycker ner handtaget på dörren. Dörren går upp.
– Tjejer! Dörren är visst öppen!, ropar hon och kastar en blick bakåt.
– Hon kanske är ute och handlar eller något och har lämnat dörren öppen för oss?, säger Jenny hoppfullt. Hon har blivit lite hungrig av den långa bilfärden och ser fram emot lite snacks.

När de går in i huset möts de av en lukt, en innestängd lukt. Malin drar undan gardinen i fönstret i hallen så att solens strålar kan sträcka sig in i huset så smått. De möts av synen av en tjockt lager dam som täcker alla möbler, tavlor, lampor.
– Här har ingen varit eller bott på väldigt länge, säger Klara. Är ni säkra på att det var idag vi skulle komma hit?, fortsätter hon.
– Jo, visst var det idag… , mumlar Karin.
– Hon vill väl inte att vi ska hjälpa till med att städa huset?!, utbrister Jenny, som verkligen inte gillar att lägga händerna i blöt eller använda sin energi på att t.ex. dammsuga.
– Meh, sluta Jenny, säger Klara och knuffar till henne.
De börjar gå runt i huset och kalla på Kajsa.
– Hallå, ropar de, någon hemma?!
Men inget svar..
Malin går upp till Kajsas rum, som hon kommer ihåg låg på andra våningen till vänster och längst ner i korridoren. Huset var stort och hade många rum. Kajsa hade haft en stor familj med många vänner och bekanta och hade ofta besök när Malin var där tillsammans med Kajsa, kom hon ihåg.
När hon kommer fram till Kajsas dörr är den låst. Varför har man låst denna dörren och inte ytterdörren, tänker Malin.
– Konstigt, säger hon.
Hon knackar på dörren.
– Hallå?
Hon möts bara av tystnad från rummet. Hon börjar titta sig runt och funderar på vart nyckeln till Kajsas rum kan finnas. Hon går till nästa dörr och känner på handtaget. Dörren öppnas med ett lågt “klick”. Det Malin möts av är ett rum i kaos. Allt ligger huller om buller. Allt har tömts och slitits i sönder. Alla lådor är tömda med papper, pennor och andra diverse saker utspridda över hela rummet. Soffan sönderskuren med innehållet upprivet. Skrivbordet står på högkant. Taklampan nerriven.
Men böckerna i bokhyllorna var inte nerrivna och utspridda på golvet. De stod i en enda röra, precis om någon hade rivit ner dem från hyllorna och sedan satt tillbaka dem i en enda röra. Vad märkligt, tyckte Malin. Varför göra sig mödan värd att sätta tillbaka alla böckerna, men lämna resten av rummet som om någon gått bäsärk?

 

Skrivpuff: Ingenting

September 26, 2016

~ Ingenting ~

Jag kände ingenting. Dörren hade smällt igen. Tårar hade fallit. Slag hade utlovats. Hot hade uttalats. Ting hade kastats. Hjärtan hade krossats.

När han gick tog han allt. Kvar fanns – ingenting.

Inspirationen ~
Magnoliaträdens blommor
Vita och fagra

© ronjja